Den vildaste upplevelsen!

Fredag ​​kväll känner jag de första bebisvärkarna när jag ska gosa med min (nu) mellandotter på 3,5 år. Jag är 39+5 och med båda mina tidigare förlossningar har jag gått över tiden, så jag kan knappt förstå om det händer redan nu.

Jag går upp och berättar för min man, Jannick, att det är på väg att hända något skumt i min kropp, men vi ska ta en titt, eftersom vi också har hört att några 3. Stegförlossningar kan vara lite busiga, men nu ställer vi upp på en eventuell förlossning i alla fall, så runt 21.00 lägger jag min äldsta och Jannick går och handlar chips, juice och dextrostabletter. Sammandragningarna vid denna tidpunkt är 20-30 sekunder långa och det är 6-8 minuter mellan dem.

Jag tar en lång varm dusch och runt 23.30 kontaktar vi mina föräldrar som kommer och tar hand om tjejerna. På eftermiddagen har de kört till ett sommarhus på Fur, så de har bara en kort färjetur och två timmars bilresa framför sig. De kommer med färjan vid midnatt, är på väg.

Mina sammandragningar börjar bita ihop, men jag kan vara i dem - jag räknar mina andetag, och på så sätt kan jag hålla koll på när sammandragningarna toppar och avtar igen. Jannick tar en tupplur i soffan och jag hinner även slumra mellan värkarna. Jag jobbar själv med sammandragningar i några timmar, här är de ca 45 sekunder långa med 5-6 minuters mellanrum. Jag växlar mellan att sitta på pilatesbollen och att ligga på knä över soffan schäslongen.

Runt 2-tiden kommer mina föräldrar, och går raka vägen ner och sover med tjejerna. Jag går under duschen igen i en halvtimme, och nu verkar sammandragningarna verkligen dra i tänder, men jag har väldigt bra koll på andningen så jag kan fortfarande vara i dem. Meen jag tänker också att nu måste det vara dags att ringa barnmorskan.

Det passar att Jannick vaknar när jag kommer upp, och 02.56 ringer vi barnmorskan. Telefonen besvaras av barnmorskan som jag har haft nästan alla mina konsultationer med och jag är helt enkelt så glad att det är hon som jag ska föda barn med. Värkarna varar nu i ca 45 sekunder och skiljer 5-6 minuter och vi pratar lite om hon ska gå till förlossningsavdelningen och få skrattgas. Jag minns inte vad vi hittar på, men hon beställer en taxi i alla fall, och kommer dit så fort hon kan. Medan vi väntar gör Jannick sig redo att blåsa upp födelsekärlet och fylla det.

Under tiden vaknar min mamma och kommer in i vårt vardagsrum. Jag sitter på soffan schäslong medan Jannick blåser upp badkaret och här har jag några sammandragningar, medan mamma trycker hårt på min ländrygg.

Det känns riktigt bra, men plötsligt kommer sammandragningarna lite snabbare än vad de gjorde precis innan. Jag går ner på knä framför schäslongen igen och säger mellan värkarna till Jannick att jag inte når den baljan. Lillasyster kommer snart. Först förstår han inte riktigt varför jag säger så, och försöker övertyga mig om att vi lätt kan få den fylld, men han ändrar sig snabbt när han i nästa sekund hör mig flämta mig igenom den första presssilen . Klockan 03.28 ringer jag barnmorskan igen och säger att hon måste komma NU, men som tur är är hon precis i trappan!

Jannick sätter sig framför mig i soffan, och jag lägger en kall trasa på pannan samtidigt som jag flämtar mig igenom några klämningar. Jag är på något sätt helt klar i huvudet, och har som tur är några sköna pauser mellan sammandragningarna. JAG KAMPAR SVETTS. Det är så svårt att flämta under sammandragningar, istället för att trycka på. Min mamma väcker min pappa som är överförlossningsläkare OM min lillasyster skulle komma före barnmorskan.

Klockan 03.40 går barnmorskan in genom dörren. Jag får skrika till henne att jag har sammandragningar och hon säger åt mig att bara skjuta på. När jag trycker på på första trappsteget går vattnet i ett stort plask. Det är en jävla befrielse. Det tar mig 2 eller 3 sammandragningar till, och klockan 03.48 går jag själv för att träffa lilla Freja.

Jag reser mig upp och lägger mig på soffan där moderkakan föds. Jag är undersökt (den första och enda interna undersökningen) och det finns inga bristningar . Klockan 5-5.30 väcks mina stora tjejer och kommer fram för att hälsa på sin nya lillasyster och Freja mäts och vägs. 3900 g och 50 cm ren kärlek.

Jag kunde inte ha önskat mig en bättre förlossning, och även om det fanns en stunds tvivel om huruvida barnmorskan skulle klara det, var jag inte vid något tillfälle orolig eller så. Den vildaste upplevelsen i mitt liv!