Sakarias födelse

Av barnmorskan Eyajohanne Korch Saxe

Zacharias födelse började redan flera veckor innan han äntligen landade i mina armar. Det var en andlig resa in i mig själv och mycket intensivt inre arbete innan min kropp, själ och själ helt kunde öppna sig och låta honom gå och vägleda honom på jorden.

Jag hade faktiskt trott och känt mig vägledd att jag skulle föda precis runt vecka 37. Så när jag började få de första sammandragningarna då var jag övertygad om att jag hade rätt. Men det fick gå nästan 3 veckor till innan släppet kom.

Natten till den 16 november, som många nätter innan den här, vaknar jag runt klockan 4 och känner ett veva. Jag reser mig upp och går på toaletten. Försöker pressa det till att detta ve faktiskt är nev, för jag orkar inte besvikelsen ännu en gång att tro att det är en förlossning på gång som bara kommer att gå över av sig själv gång på gång.

Men när jag en timme senare måste erkänna att de få sammandragningarna där faktiskt hade varit mycket mer intensiva än de annars varit, reser jag mig upp och går in i vardagsrummet, där jag sätter mig ner med min stickning, en kopp te och ett ljus.

Jag börjar tajma samman värkarna och registrerar hur intensiva de är. Jag har inte testat att vara i latensfasen tidigare, då de andra två förlossningarna har börjat med vattenbrott och därifrån direkt in i aktiv förlossning, så det är helt konstigt och lite overkligt att uppleva dessa kraftiga sammandragningar men vid 12-15- 20 minuters mellanrum.

Runt 6-tiden börjar huset vakna och jag kan känna att intervallet mellan sammandragningarna blir längre. Jag säger till min man att det kanske är något på gång, men att jag inte orkar tänka på riktig förlossning än. Vi bestämmer oss för att köra på morgonen som vi brukar och skickar därmed barnen till dagis och skola. Under frukosten har jag inte en enda smärta och jag tror återigen att det var en fuser.

Kvart över 8 kysser jag barnen och maken hejdå och börjar städa. Redan 5 minuter efter att de har körts får jag ett ve. En kraftfull sådan. Och så en till. Och en till. Jag går på toaletten och när jag torkar mig ser jag tecken på blödning. JA! jag ropar! Tittar på mig själv i spegeln och säger "game on".

Jag sms:ar min man och säger åt honom att bara komma hem när barnen släpps, för nu är jag säker.

En bra timme går innan han är hemma och under tiden har sammandragningarna blivit nästan regelbundna, fast fortfarande med 10 minuters mellanrum. Jag kokar mycket vatten och lägger i termosar och koppar eftersom vår varmvattentank inte är särskilt stor.

Klockan 9.30 när min man har kommit hem ökar sammandragningarna i kraft och intervall. Han försöker fylla badkaret så fort han kan för nu gör sammandragningarna riktigt ont och kommer regelbundet. På Klockan 9.45 går jag i vattnet. Åh vad lättad.

Vi ringer fotografen som säger att hon kan vara där halv tolv. Jag hoppas att hon klarar det, för förra gången hade jag bara förlossning i 3,5 timmar.

Vi hade faktiskt planerat en Fri förlossning (förlossning utan barnmorska) (red. Eyajohanne är själv utbildad barnmorska) , där min mamma och min doulavän skulle vara där. Min mamma att hjälpa och finnas där för barnen och min doulavän att stötta och hjälpa mig och min man. Men av alla dagar är de båda förhindrade.

Min mamma sitter på ett flygplan på väg till London för att fira min systerdotters 2-årsdag och min väns man kan inte ta hand om sina barn på grund av lokalvalet eftersom han jobbar för TV. Så helt plötsligt har vi inga medhjälpare. Vi funderar på om vi ska låta barnen vara kvar i skolan/dagis, trots att de båda tydligt uttryckt att de skulle vilja vara här under förlossningen. Och så funderar vi på om vi ändå ska ringa efter en barnmorska. Jag känner att förlossningen är annorlunda och mer intensiv än de andra två och vi bestämmer oss därför för att ringa Hillerød kl 10. Alla dessa praktiska överväganden gör att mina sammandragningar lugnar ner sig lite igen...

Samtidigt känner jag en stor längtan efter att barnen ska få vara här. Jag gråter och känner mig helt fel om de inte är här när lillebror föds. Min man ringer skolan och ber dem skicka hem storebror Valdemar till fots. Han ringer till barnkammaren och frågar om anstaltschefen kan/vill köra hem August på något sätt - det är en 25-minutersresa vardera vägen. Det vill hon. Jag gråter av glädje och känner hur värkarna stiger igen.

På Klockan 10.30 går min äldsta son in genom dörren. Ett stort leende möter mig och en kyss på pannan. Han har sett fram emot det SÅ mycket. Han var också med när August föddes för 3 år sedan.

Sammandragningarna sköljer över mig och jag måste hålla fast vid min man flera gånger. Jag undersöker mig själv invändigt och känner att jag bara är 3-4 cm utvidgad, lite tight och stel i kanten av livmoderhalsen. Ett stort utsträckt fosterhinna med vatten och ett bebishuvud som står rakt upp i BI.

Klockan 11.05 kommer fotografen och min lilla stora August samtidigt. Jag kommer aldrig att glömma att se hans ögon lysa upp av glädje och förväntan

Strax efter känner jag en våldsam oro komma över mig och jag kan känna att jag måste upp ur badkaret. Erfarenheterna från de andra två förlossningarna säger mig att det är det stadiet där jag plötsligt öppnar snabbt och förmodligen föder snart.

Jag praktiskt taget dansar runt, stampar, hoppar och vrider på höfterna. Det är superintensivt och gör galet ont, men eftersom jag har upplevt det med två andra förlossningar blir jag inte rädd. Jag känner mig lugn och självsäker på att förlossningen närmar sig sitt slut.

På 11.40 kommer barnmorskan från sjukhuset. Riktigt trevlig och respektfull. Hon har läst mina önskemål i journalen och ber om lov eller kollar in med mig vad jag vill eller behöver.

På 12.30 ändrar sammandragningarna karaktär och jag kan andas på ett helt annat sätt nu. Jag hoppar i badkaret och upplever hur intervallet blir längre samtidigt som sammandragningarna blir starkare. I mitt barnmorskehuvud och med erfarenheten av mina tidigare förlossningar tänker jag "perfekt - då är jag i övergångsfasen". Jag berättar till och med det för min man. Att jag förväntar mig att pressfasen närmar sig. Jag känner ett lätt tryck i ryggen under smärtan och blir bara glad vid tanken.

Jag undersöker mig själv igen och känner verkligen att jag nu är nästan helt öppen. Det finns bara en liten kant framtill bakom blygdbenet. Hans huvud är fortfarande i BI men vattenballongen når nästan bäckenbotten. Det är den som ger mig den där lätta presskänslan. I mitt huvud tror jag att vi bara väntar på att vattnet ska dra sig tillbaka och så kommer han nog flygande.

På 12.45 undersöker jag mig själv igen. Oförändrad inuti. Jag tvivlar på vad jag har känt inombords, eftersom sammandragningarna blir mer smärtsamma igen. Jag blir rädd att han inte ska kunna ta sig ut alls eller att denna smärta ska fortsätta i timmar till. Jag ber därför barnmorskan att undersöka mig ordentligt – på land. Så jag går upp ur badkaret och lägger mig i soffan.

Hon bekräftar det jag har känt själv. Nästan helt öppen, en kant framtill, sträckt fosterhinna och ett bebishuvud i bäckeningången.

Medan barnmorskan undersöker mig går mitt vatten sönder mitt under förlossningen. Klart vatten. Fint hjärtslag. Hon försöker pressa kanten framåt under ett ve, men det viker sig inte.

Jag kommer att stå upp igen. Bredvid badkaret. Klockan är 13:16, smärtan är outhärdlig och jag får panik. Jag skriker att det känns fel. Som att han inte kan vara där. Mina höfter känns som att de kommer att gå sönder i tusen bitar och det rivs i fronten över blygdbenet. Jag tror att vi måste åka till sjukhuset för han kommer inte.

Jag går på alla fyra på golvet lutad över badkarets kant, medan min man håller mig upprätt bakifrån och barnmorskan pressar mina höfter hårt.

Barnmorskan försöker lugna mig och försäkra mig om att det kommer att ordna sig. Hon rekommenderar att vi försöker trycka bort kanten igen. Jag håller med henne men kan inte röra mig fysiskt från den position jag är i. Jag känner mig instängd. Efter 3-4 sammandragningar som denna bestämmer jag mig för att själv försöka trycka till kanten.

På 13.28 sätter jag in två fingrar och jag lyckas hålla borta kanten för de kommande 2 sammandragningarna. Jag känner hur hans huvud roterar och samtidigt pressar sig själv framåt och nedåt. Jag får en våldsam presspress. Jag måste bara gå ner i badkaret nu.

På 13.32 kommer jag i badkaret samtidigt som jag vrålar "han kommer nu!!!!"

Min äldre son kommer springande, försöker få med sig lillebror men han vill inte.

Jag flämtar så hårt jag kan för jag känner att lillebror bara kommer flygande. Huvudet är fött och det är bara en liten paus. Jag kan känna hur han roterar axeln bakom mitt blygdben och jag säger till honom "kom ut - du kan". Jag bänder loss honom och han simmar lugnt ut i badkaret.

Jag är helt chockad och kan knappt fokusera den första minuten som han faktiskt har landat. Det enda som fyller just där är smärtan och känslan av att jag föll i tusen bitar nedanför.

Efter några andetag landar jag och kan plötsligt knyta an till den lilla kropp och själ jag har i famnen. Den finaste vackraste lilla varelsen.

Vid undersökningen lite senare visar det sig att jag inte bröt alls. Inte en enda tår. Jag är förvånad och tacksam.

I soffan får lillebror sin första klunk och när moderkakan kommit ut får jag ta en bit ur den och blanda till en smoothie som jag dricker.

Min man hjälper mig att salta moderkakan och få den i min lilla hemgjorda påse. Men jag orkar tyvärr inte göra avtryck av henne eller ta av mammadelen för att få kapslar gjorda med moderkakapulver. Allt detta borde min kära vän ha hjälpt mig med. Det var den vildaste och mest intensiva förlossningen av alla 3 jag har haft. Zacharias har sagt till mig under hela graviditeten att allt skulle vara/bli annorlunda. Han har en mycket stark och envis energi som grundar och ansluter.

Han är den starkt tysta typen