Av Eyajohanna Emmelin Korch Saxe
En och en halv vecka till förlossningen höll jag på att bli galen. Jag kämpade verkligen med att tro på mina förnimmelser och min kropps många signaler. Jag sökte stöd och råd från min barnmorska och min doula.
En och en halv vecka till förlossningen höll jag på att bli galen. Jag kämpade verkligen med att tro på mina förnimmelser och min kropps många signaler. Jag sökte stöd och råd från min barnmorska och min doula.
Hela graviditet Jag hade haft en stark känsla av att jag skulle föda i slutet av oktober och när tiden närmade sig fanns det fler och fler tecken på att det troligen skulle hända. Exakt en vecka innan lillebror föddes hade jag regelbundna kraftiga sammandragningar 4 timmar per natt. Men plötsligt slutade sammandragningarna och vi somnade om vid 5-tiden. Helt förvirrad och besviken vaknade jag på fredagsmorgonen och tyckte att det hela var riktigt dumt.
Jag bestämde mig för att helt släppa tanken och förväntan om att jag skulle föda innan förfallodagen den 3 november. Jag gjorde upp planer med vänner och bokade ett spännande seminarium som jag hade tittat på länge. Allt som allt försökte jag låtsas att lillebrors ankomst inte var precis runt hörnet.
Onsdagen den 24 oktober håller jag Valdemar hemma från dagis. Vi har en riktig Valdemar och mors dag med djurparkstur, tårtätning och mysiga ritpass. Den kvällen går jag och lägger mig med stor tillförsikt om att förlossningen hittar sin väg när vi alla är redo.
Klockan 01.20 den 25.10 vaknar jag med ångest. Jag måste kissa rejält och på vägen till toaletten får jag en kraftig nypa som jag har haft så ofta förut. Jag lägger ner den och lägger mig tillbaka i sängen mellan Valdemar och Rasmus.
Jag börjar skaka lite som om jag fryser och ångesten växer. Ännu ett starkt val... Jag tar ett gelsenium från mitt homeopatiska födelsekit. Jag försöker sova. Skakningarna upphör.
En halvtimme senare måste jag kissa igen. När jag reser mig från sängen går vattnet. Klockan är 01:53. Jag väcker försiktigt Rasmus.
Erfarenheterna från förra gången gör att vi ställer oss upp direkt och förbereder foderhon för fyllning. Fick äta lite och Rasmus tar ett bad.
Jag har några enstaka kraftiga sammandragningar med kanske 20-30 minuters mellanrum. Jag känner verkligen att jag måste gå på toaletten men jag kan inte. Så bestämmer sig för att ta ett lavemang direkt. Då är det gjort. Det gjorde plats.
Vi meddelar barnmorskor, doulor, fotografer och mormor. Men min doulaväns telefon är avstängd. Vi försöker flera gånger. Ringer också sin man men kommer inte fram. Jag blir rastlös. 
Det hela stannar upp. Ingen aktivitet i livmodern. Klockan 03 går vi och lägger oss igen. Rasmus somnar snabbt. Jag kan inte riktigt sova trots att det inte finns några sammandragningar. Efter en och en halv timmes gungning och vändning ställer jag mig upp.
Klockan är 04.30. Jag gör en kopp te och hittar mina ljudfiler för avkoppling och visualisering. Jag sitter i soffan med ett tänt ljus och lyssnar på ljudfilerna. Jag knyter an med lillebror i magen. "Om du är redo så är jag det också. Du måste bara visa mig vägen", säger jag till honom. Jag har två sammandragningar medan jag sitter där.
Klockan 05.20 vaknar Valdemar. "Vad gör du mamma?" Jag går in till honom och berättar att vattnet har gått sönder och lillebror kommer definitivt idag. Han kommer att bli helt glad. Vi ligger i sängen i en dryg timme och bara myser. Jag har två sammandragningar till. Rasmus och Valdemar går upp och gör frukost. Klockan 06:30 somnar jag äntligen. Klockan 07 väcker Valdemar mig med frukost. Jag har den första riktiga ve. Det påminner mig om hur jag minns det från Valdemars födelse.
Jag får äta en enkel måltid. Telefonen ringer och min doulavän är i andra änden. Hon satte den av misstag i flygplansläge den natten. Men nu är hon klar och kan vara här inom 30-40 minuter.
Jag känner hur sammandragningarna tar tag nu. När min barnmorska kommer 07.40 har jag sammandragningar med cirka 10 minuters mellanrum. Jag använder andningen och är glad att de äntligen kommer ikapp. Jag är 3 cm dilaterad. Huvudet står djupt. Inga tecken på blödning. Lillebror har det strålande. Valdemar kramar om mig och pratar lugnt med mig.
Sammandragningarna ökar. Jag lutar mig mot Rasmus. Den väger redan. Jag får chiliplåster fram och ovanför nedre delen av ryggen Men ingen lättnad. Plåstren lossnar igen. Gå bara i vattnet nu. Fotografen och min mamma har kommit. Klockan är 08.45.
Belysningen har tänts i det mörka vardagsrummet. Ljuset för moster Katrine, som är i himlen, står på mitt lilla födelsealtare med blommor, bilder och mina chakrastenar. Bachs räddningsdroppar kommer ner i vattnet tillsammans med saltet.
Jag kan hoppa in. Värmen omsluter min kropp. Jag finner ett lugn. Sammandragningarna får fästa sig. De blir allt vanligare. Jag stöder Rasmus.
Valdemar vill gärna vara i badkaret med mig. Det är så fantastiskt att dela denna upplevelse med honom. Han har sett fram emot det SÅ mycket. Han har väntat på lillebror och vill bara vara där för att välkomna honom. Han tar det helt coolt när jag har sammandragningar.
Andningen blir allt snabbare. Rörelserna mer våldsamma. Jag känner hur lillebror roterar och trycker på. Fortfarande inga tecken på blödning. Det sliter verkligen i fronten över blygdbenet. Jag undersöker mig själv internt. Hans huvud är djupt, förmodligen 5-6 cm upp, men min livmoderhals är bara 4-5 cm öppen. Tät och inte spårkompatibel. Jag blir rädd. Det känns som att livmodern inte släpper taget. Jag måste gå upp. Iväg till toaletten. Klockan är 09.30
De kommande 4 sammandragningarna är monstruöst våldsamma. Allt sliter i min kropp. Jag rör mig snabbt. Stampar i golvet och vrider på bäckenet. Nu går vi. Som en whoosh. Jag börjar blöda och känner hur hans huvud sjunker djupare.
Tillbaka i badkaret. Jag drabbas av en rädsla och en motvilja. "Jag vill inte ha det här. Jag är rädd. Det känns fel". Mina medhjälpare finns där. De stöttar mig och jag känner mig aldrig ensam. Men det är min rädsla och bara jag kan övervinna den. Jag känner hur pressfasen närmar sig. Jag får några våldsamma rusningar upp genom ryggen och runt korsbenet. Det känns som att något går sönder eller går sönder om jag trycker på. Allt jag kan göra är att flämta åt varje ve. Klockan är 10.
Jag pratar med lillebror i magen. "Inte så snabbt. Ge mig bara lite tid. Jag ska nog ge dig utrymme. Bara inte för snabbt. Jag ska bara vara med dig". Under de kommande 20 minuterna är det helt tyst i vardagsrummet. Alla sitter runt badkaret och håller bara rummet åt mig. Den tysta musiken i bakgrunden dränks då och då av mina flämtningar. Rasmus håller mig på tårna, men annars är det bara min lillebror och jag som samarbetar på finaste sätt. Jag flämtar med varje sammandragning och trycker mycket försiktigt under pausen.
De sista 3 sammandragningarna får jag på knäna i badkaret. Jag kan känna hans fina huvud fullt av hår. Jag kysser honom när han står här. Redo att ta emot honom. I nästa ögonblick glider han ut till mig och höjer genast armarna mot mig.
Jag gjorde det!! Jag övervann min rädsla och fick uppleva den lugnaste pressfasen någonsin.
Vi tänder ett ljus för honom och sjunger honom välkommen till världen. "Säg att himlen gläds varje gång på jorden ett människobarn föds"
Säg hej till August. Född 25.10.18 kl 10.35. Efter 3,5 timmar av kraftiga sammandragningar. 
Tack för att du läser med.
----
Eyajohanna är barnmorska i privatpraktik. Du hittar henne här:
Fotografen som tagit de vackra bilderna är Louise Danø-Skjødt
